Vintersaga.

Igår delades Augustpriset ut. Det är tre år sedan jag vann det lilla, i den skönlitterära klassen för en novell som hette Vintersaga. Och snart är det vinter, så här är den.

0,9

Slutet på ett år nalkas. Jag berättar mitt december som en vintersaga; om socker,

kanel och saltade sår.

Det är stelfrusna fingrar och genomvåta vantar, det är missbildade snöänglar som vi ändå nöjda vänder ryggen till och visslar vidare. Det är hans hand i min.

Vi är sjutton år. Vi vill härifrån. Vi är änglar med blickarna högt i det blå. Vi är förälskade som aldrig förr och vi ska ta oss härifrån, vi ska ta oss härifrån.

1,0

Pojkrum. Mina fingrar i hans nytvättade hår. Hans nytvättade lakan är röda, adventsstjärnan speglar sig i dem.

”Blinka lilla stjärna där” nynnar jag. Han ler lite tyst, kysser mig, smeker mina skulderblad.

Där bakom är det tumult, som i ett tonårshjärta, men jag har ett fel i min kropp. Det är något som inte syns, men mitt immunförsvar angriper sig självt. Kom inte och tala med mig om krig, jag vet allt om krig, hur någonting dör bakom mina leenden. Det har hänt att jag vaknat och inte kunnat gå, det har hänt att jag inte klarat av att andas. Det skrämmer honom lite, eller ganska mycket egentligen. Han iakttar oroligt hur mina andetag liksom huggs av, fortsätter fingra över min rygg. Säger något om att det kunde varit vingar där. Jag skakar på huvudet, ler, kysser honom. Och luggen lägger sig tillrätta.

1,1

Jag tror att jag har hittat på det här. Min älskade är tjugosex mil bort.

1,2

Det är morgon sen när vi vaknar i hans rum, och det luktar lussekatter överallt i huset. Jag är trött i hela mig, det känns som om jag inte sovit alls. Det känns som om någon lastat stenar i min bröstkorg.

Om jag inte tar mina mediciner kan jag dö, eller åtminstone bli väldigt sjuk. Jag är uppe i tjugotre tabletter om dagen. Kortison, värktabletter, vitamintillskott och så sådant jag inte kan beteckningarna för. Hans mamma har mjöl på näsan. Hon suckar och skämtar om att det är bra att jag är duktig på att svälja ner mina piller.

För hundra år sen skulle jag inte levt, det känns som om jag levt i hundra år. Det forskas väldigt mycket på min sjukdom. Den heter Systemisk lupus erythematosus och är lika svår som den låter. Folk i min omgivning tycker att jag är duktig som lärt mig uttala det, som lärt mig säga det så snabbt. SLE, jag har sagt det över tusen gånger.

Min senaste medicin kallas CellCept, och det aktiva ämnet heter mykofenolatmofetil. Det har jag inte lärt mig säga än.

När jag berättar om alla biverkningar den kan ge, vänder han sig in mot väggen, bort från mig. Jag blir sårad och mina fötter är av is, som alltid. Jag är så frusen, kan aldrig riktigt värmas. Man kan kalla det dålig blodcirkulation, men det låter inte särskilt poetiskt. Vi ritar hela tiden ut nya onda cirklar, fyller i konturerna. För han kan inte göra någonting, för ingen kan göra någonting. Inte ens läkarna ser att det är så fel som det är. De kan inte höra det i sina stetoskop. Jag måste lämna blodprov en gång i veckan. Det kliar i mitt armveck, som om kanylen fortfarande sitter kvar.

Och jag har slutat sminka över mina blåmärken. De är mina krigsskador och jag bär dem stolt. Kortisonet får skinnet att skifta nyans av minsta beröring. Bara hans händer går obemärkt förbi, bara de kan nudda mig utan att lämna avtryck. Sjukdomen har hårda händer. Den kramar om mina lungor och illamåendet kommer så plötsligt, smärtan får mig att skrika.

Jag är trött på att inte ha någon rätt till syre. Det är nionde veckan som jag mår såhär. Så fort jag tänker så, tänker jag att det låter som om jag är gravid. Jag vill aldrig ha barn, jag vill inte föra mina gener vidare. Sen ser jag hans ögon, och jag vill blandas ut i dem. Jag vill vara vattenfärg. Hans ögon är blå, mina också, fast torrare, mer som den spruckna färgkakan i akvarellådan. Det är alltid han som gråter. Jag tror jag slutat känna. Jag tror jag dog den där natten på sjukhuset. Jag tror att jag visste det redan när jag fick min diagnos.

En av mina mediciner heter Plaquenil. Jag har läst på bipacksedeln, för jag måste förstå vad de gör med mig, varför jag behöver dem. Det står ”Överdosering kan leda till allvarliga sjukdomar eller dödsfall.”

Det var sommar när jag svalde för många, sommar den där natten på sjukhuset. Det var sommar när jag dog i hans famn.

Jag vill aldrig ha barn, kan inte se mig själv som mamma, annat än när jag skriker över smutsiga sockor i hallen. Allt det klassiska. Det är inte alltid som jag själv ens märker att jag inte är normal, jag kan vara som alla andra. Det heter att SLE går i skov, man kan se det som en kurva; frisk period, sjuk period, frisk… Ingen kan förutsäga någonting eller berätta hur länge jag får behålla kontrollen över mig själv. En graviditet skulle troligtvis utlösa ett skov, en jordbävning. Vi är bara sjutton år, vi måste börja leva först, men ibland bestämmer vi namnen ändå. Framtiden finns om vi pratar om den. Om jag vågar hoppas. Dum spiro, spero, så länge jag andas hoppas jag. Mina andetag är avhuggna. Jag kan inte djupinhalera. Ironi ironi ironi. Jag försöker hoppas. Tänker på något litet som har de där ögonbrynen som han har. Jag hade kunnat hångla med honom bara för dem.

Sköterskorna är mer mina vänner än mina vänner. När nålen tränger in i armen berättar jag heroinsagor för dem. De säger mitt namn i varenda mening, tejpar över. Ber jag dem så slipper jag den långa, vita tejpen, den som svider och lämnar spår. Ber jag dem så får jag gula plåster med Pippi och Herr Nilsson och Lilla Gubben istället.

På väg därifrån frågar jag mamma vad det är för kropp som hon har gett mig, varför jag inte kunde få en bättre.

”Den höll faktiskt bra så länge den höll”

”Det var inte ens sexton år.” Jag är bitter nu, sparkar grus, ser ner i marken. ”Jag ska finnas i kanske sjuttio till. Av en livstid är det ingenting.”

Hon svarar något om att det handlar om hur man sköter sig själv. Det gör mig ledsen. Jag har aldrig förtjänat det här.

Klockan fem är det redan natt för mig. Jag märker ingen skillnad, jag suger åt mig mörkret och det när min trötthet. Mörker äter mörker. Jag måste skriva ner allt jag vet, så enkelt som jag kan, annars tänker jag bara, annars förstår jag inte. Det är svårt att se skillnad på verklighet och fiktion. Jag vet inte om det här handlar om mig eller om någon annan. (Någon som tycker om att gråta på andras sängkanter.)

Den här hösten färgade jag håret brunt. Mitt schampo luktar som pepparkakor och jag kallar min närmaste vän för Lillasyster Pepparkakshjärta. Det är hennes sängkant jag syftar på, hennes överkast jag fläckat ner med salt och mascara. Mormors pepparkakor är godast, men hon bakar dem utan mig numera. Jag tycker också om pepparkakssandwich, och pepparkakste, fast det smakar något annat. Non sum qualis eram, jag är inte längre den jag var. Jag kommer att få MVG i latin. Min pappa har övergivit mig, jag har övergivit honom. Ibland säger min älskade att sjukdomen blivit den jag är. Lärarna ger mig betyg för vad den låter mig prestera. Jag kommer lyckas få MVG i allting utom i att ta hand om mig själv.

SLE är inte ett namn på själva sjukdomen, utan egentligen benämningar för en rad symptom. Det spelar ingen roll i vilken ordning. Systemisk syftar på att den kan drabba alla inre organ. Erythematosus står för rodnaderna man kan få över kinderna. Inte som rosor, fjärilseksem. Jag brukar kalla mig själv för fjäril. Lupus betyder varg. Var är vargen, var är vargen, var är vargen du trodde var död?

Svar: Jag är vargen.

Som felhörningen i refrängen, de första gångerna jag lyssnade på den låten. Kanske fortfarande, fast medvetet. För det är jag som är min egen fiende, fastän det är så svårt att se. CellCept försvagar mitt immunförsvar, så att det inte ska bryta ner sig självt så kraftigt. Det känns som om jag aldrig kommer bli frisk. SLE är en kronisk sjukdom, jag kommer aldrig bli frisk.

CellCept är en sorts atombomb, eller, skit samma, jag vet inte. Jag vet bara att jag ingenting vet.

1,3

Vi har julavslutningfika hemma hos mig, mina vänner och jag. Mammas gula kök har blivit rött, det blir så med årstiden. Toppluvor överallt, vissa grå. Jag försöker berätta allt om det medicinska. En del av dem vågar jag inte ens krama eftersom jag är infektionskänslig på grund av CellCepten. Det är så svårt med min kropp, jag vill inte ha den mer. Och enkla dialoger, jargonger är det som jag fastnar i. Bara med en människa i taget klarar jag att vara ärlig. Oftast bara med Lillasyster. Hon är naturligtvis inte min syster på riktigt, men det är det ingen som bryr sig om. Jag har döpt henne till Pepparkakshjärta, för det är så det ska vara. Det är obligatoriskt. Alla skrattar, rör sig runt i huset, ropar någonting till mig som kräver att jag sväljer och ropar tillbaks. Ibland fångar jag upp Pepparkakshjärta i någon dörröppning för att anförtro henne hur det känns. Jag låter henne försöka förstå. Bara hon förstår.

Sen blir jag för trött. Jag måste be dem alla att gå hem. Mamma kommer och suckar över röran i köket, pepparkakssmulorna på den nyskakade duken. Tystnaden när de försvunnit smakar som en nysväljd värktablett. Jag vet att jag behöver den.

Den stora tröttheten är enorm. Det är något bara jag förstår. En människa är aldrig så ensam som i sin sjukdom. Hur många sätt jag än formulerar det på, är det ändå bara kopior av min känsla. Ibland är jag så ärlig att jag mår illa av det, får svindel. Ibland slutar folk att läsa, för jag viker ut mig själv. Det är så privat det här med sorg, så ovant att få den utredd.

En förpackning CellCept rymmer femtio tabletter. Den kostar 1142 kr och håller mig vid liv i tolv dagar. Det här är någonting som skrämmer. Jag ger bort sanningen om mig själv och får tårar till svar. Hela min omvärld lider med mig.

1,4

Hos honom och han läser Julevangeliet, viskar. Jag vrider mig mellan de röda lakanen, står inte riktigt ut med hans röst. Den är för vacker. Glömmer ibland att lyssna på historien. Hör bara klangen, går lite sönder.

Sen lyssnar vi på musik och jag gråter utan att kunna göra någonting. Jag ljög förut, det är alltid båda som gråter. Det bara kommer, det är inte mitt fel, lika lite som att jag inte orkar så mycket numera. Kanske är det tabletterna igen, kanske är det inte jag. En gång mådde jag sämre för att de höjt min dos. Jag fick ett nytt recept på någonting att skydda min magsäck med mot de andra.

Sen lyssnar vi på en version av ”Fairytale of New York,” mest för att det hör till, för att det snart är jul.

Den råa ironin i mina mediciner, är att de kan ge mig biverkningar som imiterar min sjukdom. Det som ska göra mig bra, eller bättre, kan om det slår fel, ge mig vätska i lungsäcken. Det har jag redan.

Och jag har fortfarande ont. Fortfarande någonting som trycker, osynliga händer som inte ska vara där.

Läkaren pratar med mig, lyssnar på min röst och mina lungor. Det är bara orden som han hör, ingenting bakom revbenen. Han skickar mig till röntgen för ultraljud på bröstkorgen. Vätskan kan ha spridit sig från lungorna till hjärtat. Säger han.

En av sköterskorna följer med mig dit. De heter alla samma sak. Vi går genom en kulvert, genom sjukhusets underjord. Jag har redan gått igenom underjorden. Hon frågar:

”Hittar du hem sen?”

Jag skrattar till. Vet att hon inte riktigt är medveten om vad hon just sagt, men ändå; det är bara en benämning på någonting som inte finns. Hon menar tillbaka till reumatologen, jag måste prata med läkaren igen. Hon kallar mottagningen för mitt hem. Hon tycker att sjukdomen är den jag är.

Jag väntar länge. Sen är rummet litet med spygula väggar. Det känns som juni igen. Jag ligger på en sjukhusbrits, på hjärt- och lungavdelningen.

Bar överkropp, sladdarna över brösten som krympte med resten av mig. Röntgenläkaren för en mikrofon över magen och revbenen, för att iaktta minsta signal, men ingen ber mitt hjärta att bekänna.

Jag hade kunnat börja sjunga nu; om kaoset, om längtan, om allt jag känner till. Men jag är liten och tyst, får panik, korsar armarna för att skydda mig när han lämnar rummet för ett ögonblick., Minnesbilder av överdosen, EKG, smaken av aktivt kol. Det känns som juni, men det är inte mitt fel.
"Det här har du aldrig gjort förut," påstår dom hela tiden, fastän jag visst legat uppkopplad till maskiner som tecknar av min puls. Den här gången är det annorlunda. Han flyttar runt mikrofonen och ut kommer ett ljud som imiterar min hjärtverksamhet. Det låter som när en tunn skiva metall vibrerar i luften. Det låter fruktansvärt. Jag vill dö.Om det där är mitt hjärta, tänker jag, så vill jag inte ha det.
Hans händer är så nära mina bröst. Brun hud, svarta hårstrån över fingrarna. Han ser inte på mig en enda gång under undersökningen, och det ligger en lättnad däri, men jag vill ändå lyfta bort händerna. Jag vill klä på mig och gå hem. Jag vill somna i min älskades famn.

Tillbaka på reumatologen måste jag vänta på läkaren. Han är inte den jag vanligtvis brukar träffa. Sjukhusbesöken tar oftast hela dagen. Jag låter bitter och erfaren. Jag citerar mitt liv för honom

”The call to arms was never true, I’m medicated, how are you?”

Han säger att CellCept är en bra medicin. Jag vet att den når full effekt först efter tre månader och att jag inte hunnit äta den i fyra veckor än. Han säger att det heter pleuritis exsudativa; våt lungsäcksinflammation. Det visste jag redan, vi har ett läkarlexikon. Han berättar att det är konstigt att det inte gett med sig än, säger att CellCept är en bra medicin, säger det igen. Under tiden han pratar verkar han allt mer förtvivlad, fingrar på sitt stetoskop. Det fyller ingen funktion. Det bara skvallrar mer om hans nervositet. Han frågar mig vad vi ska göra, nästan som om jag vet mer än han. Jag ber om ännu ett recept på kortison , och går hem.

28 varierade tabletter om dagen.

Kvällen efter skär jag upp min arm. Det är inte meningen, jag kan inte ta ansvar för någonting. Som liten skyllde jag alltid ifrån mig. Det är en sorts trots som slår fel. Ångesten är inte en fysisk del av mig, ändå slutar det inte blöda. Jag inbillar mig, men hela handfatet färgas rött. Mamma är arg. Egentligen kanske mest bara chockad. Vi åker taxi. Chauffören vill inte veta av mitt blod, han är rädd för det. Jag har en handduk till tryckförband, fastän vår Första hjälpen-låda är så full som den kan bli. Fastän mamma kan.

När jag berättar vem jag är inne på sjukhuset och vad som hänt, vägrar sköterskan byta perspektiv. För henne är jag ett barn. Ännu inte myndig. Allting är farligt för mig. Min älskade ringer mig på akuten. De har bundit om min arm ordentligt och jag blöder ihjäl, väntar på att få bli sydd.

”Älskling förlåtförlåtförlåt,”

”Det är inte mitt fel” säger jag en stund senare, har lugnat mig, vill åka hem, vara hel, ren, somna i hans famn. Jag slutar aldrig känna så.

”Jo” säger han. ”Vems skulle det annars vara? Du kommer få ett ärr som kommer synas jättemycket.”

Och jag har inte tänkt, bara varit arg, skrikit och skadat mig. En del av mig kommer aldrig tillbaka, en del av mig har jag kapat av. Jag tror att jag kan se mina ådror där i öppningen; svarta trassliga trådar, nästan som bokstäver. Jag tror att jag lyckades svika också mig själv den här gången. Jag kommer inte att kunna förlåta mig för det. En del av mig kommer aldrig förändras.

Man kan själv ta reda på hur akut man är, hur prioriterad. Det tar ungefär tre timmar innan jag får uppge min SLE till läkaren, och han kontrar med betydelsen så att jag får förtroende för honom.

En vecka kvar till julafton. Min mamma håller min hand när nålen går igenom skinnet, ingen snö faller utanför. Jag kan inte förstå hur det känns att vara henne. Hon tänker att jag måste ha hjälp. Sköterskan ser orolig ut och jag kan inte förstå hur det känns att vara henne heller. Hon tänker att jag måste ha hjälp.

Senare är jag hos Pepparkakshjärta. Någon ringer som redan har ringt efter mig. Hon vill hyra film. Hon vet ingenting. Lillasyster och jag håller händer hem till henne. Vi handlar naturgodis. Det är som om inget har hänt. Fram till midnatt spelar vi kort och jag har ett hål, fyra stygn i min arm. Pepparkakshjärta vet allt och hon är den enda som vet.

Ibland tror jag att jag aldrig mer kommer kunna gå på konsert. Mina knän svullnar, gör som de vill. Jag kanske inte kan åka på grund av sjukdomen. Jag kanske måste lämna min kropp. Min mamma tror att han inte förtjänar mig. Han är precis som jag.
Och det är mer fel på oss än vad någon någonsin kommer förstå, men det gör ingenting. Vi är inte fiktion, vi ska inte analyseras eller tolkas. Det här är sagan om min verklighet.

Våra röster under fåglarna på telestolparna, efter att allting lugnat sig. Han säger att hans mamma inte tål blod. Säger att jag skulle bara våga bloda ner hans badrum. Bitterheten och kylan är våra rustningar mot varandras. Jag fnyser, men jag ska aldrig skada honom. Aldrig igen. Aldrig om och om igen.

Jag lovar att jag kommer. Jag lovar att försöka vara vacker.

Det är så svårt att vara mänsklig, det är så svårt att finnas. Det är lätt att ta texten längre än ord. Det här är var det är.

24 december. Räknar jag bakåt är julafton inte lika mycket magi som ångest. Jag har gjort mig fin, men jag kan inte andas och är trött och ledsen och ger min mamma panik. Hon har hela julbordet att klara av och jag skulle kanske gömma mig under det om hon bad mig hjälpa till.

Sen kommer hon in i mitt rum när jag bara skriker och slår knytnäven mot min höft och hon säger:

”Gör inget dumt nu bara.”

Jag blir förbannad. Jag skriker ut henne igen. Odlar nya blåmärken.

Och julen går över fort, men den kommer tillbaka varje år. Precis som influensa.

1,5

Jag måste resa. Pappa hämtar mig och kör iväg längs kusten. Jag vill stiga ur, skrika att vi kör åt fel håll, det är inte hit vi ska. Men jag är en duktig flicka nu, jag är tyst och lugn. Har inte varit något annat på 11 år. I mars fyller han 50. Varje år har han önskat sig en snäll flicka. Jag är rädd att jag aldrig kunnat ge honom något. Julklapparna ligger i knät. Jag håller påsen ganska hårt, har plåster på ovansidan av min underarm. Vitt; varken Pippi, Herr Nilsson eller Lilla Gubben.

Jag har fått en pyjamas som skulle varit för stor för mig även innan jag krympte som i tvätten av alla tårarna. Min pappa sover nu, snarkar. Han vet ingenting. Jag vill också somna. Jag tänker på min älskade, hans händer över hela mig. Jag tänker på min älskades älskade, flickan/kvinnan som jag ska vara/ håller på att bli. Jag vet inte om jag någonsin kommer bli äldre än såhär.

Det vita katten slumrar på golvet. Han är liten som jag, tappades bort, men kom hem igen. Jag kommer aldrig hem, jag hittar inte hem, jag har inget hem.

Min språk är ett foster, pennan är min navelsträng. Jag vet inte vad det är, vart det är på väg, eller hur det kom till. Jag vet hur jag kom till. Jag är lilla vackra människan och mamma fick mig av storken.

Nej, mina föräldrar älskade, knullade, hade sex. Det sägs att de älskade. Min mamma var min pappas första och han var hennes sista. Han skrev ’jag älskar dig’ i hennes studentmössa. Hon var nog bara sjutton år. Min mamma hade anorexi. Hon var smalare än jag är nu, också när hon var gravid. Jag väger under femtio kilo. Jag är 162 centimeter lång. Jag är bara sjutton år. Min pappa sover i sin fåtölj. Jag tänker på revan i min arm. Han vet ingenting.

Han har försökt köpa min kärlek. Jag ber honom att köra mig hem såfort han vaknat, men det finns inget hem, har aldrig funnits, finns inte finns inte jag finns inte. Kan inte minnas någonting längre, så jag ser ingen skillnad på nytt och gammalt och sånt som egentligen inte existerar. Det är så mycket han vill visa mig, allt han är stolt över, vill att jag ska beundra. Men jag är trött, jag vill inte se mer. Jag sätter mig i soffan och blundar, mår lite illa. Jag sväljer min medicin. Sväljer och sväljer och sväljer.

Timmar senare, eller är det ögonblick? Det är kallt, tyst. Ljud från saker jag inte känner igen. Jag andas på mitt eget sätt och klarar det nästan nu, fast gäspar ofta. Jag är ett sömnigt barn; så trött på den här världen.

Pappa säger att jag verkar må bra. Ibland är det nästan sant, men det är så mycket som inte syns. Dagen efter midsommarafton året innan, dagen efter överdosen bad han mig att ordna upp mina problem. Jag är lilla vackra människan med hål i armen. Jag är problemet. Jag tänker på såret, hur det inte blödde, utan grät. Jag tänker på att jag sagt det så många gånger nu, att allt är redan sagt, allt är redan skrivet. Nu säger jag det igen.

Tillslut kör han mig tillbaka. Han kör grå Mercedes. är stolt över det också, tycker att jag kan skryta för mamma om det här. Jag somnar med hörlurar i baksätet. Han kanske blir glad. Det är han som betalat dem.

1,6

Mitt medicinskåp är som en skattkista. Har inte räknat efter hur många askar där finns med dödligt innehåll. Biverkningarna är inte något att eftersträva. Ingen psykadelik, inga drogliknande tillstånd. Däremot kan man bli nedstämd. Ibland är jag ledsen. Jag vet inte om det är medicinen eller jag. Den börjar så mycket bli en del av mig.

Jag föreläser för mina vänner. Jag rabblar medicinska termer för alla som kommer i min närhet. Hur ska de annars förstå? Jag är så trött på det här. Jag vill hålla käften nu. Fråga ingenting mer om min sjukdom. Fråga om mig istället. Någonting om mig som inte nödvändigtvis berör min SLE. Och ge mig något som berör.

Vi träffas igen, hemma hos mig, för jag vill inte behöva gå tidigare från något kafé bara för att jag inte orkar någon längre stund. Vi pratar skit och berömmer varandras frisyrer. Jag funderar på att kavla upp min ärm, visa dem. Jag bytte tröja strax innan de kom, för att de inte skulle märka. Jag säger ingenting. Jag bara skrattar. Och någonting dör bakom mitt leende.

1,7

Det berättas som en vintersaga; jag reser och han ska komma att hålla min hand medan de sprättar bort stygnen. Jag ska äntligen få somna i hans famn.

Tjugosex mil = tre timmar och fyrtio minuter med buss. Insättning av 12-15 andetag i minuten ger nästan tretusen andetag. Så långt är det emellan oss.

Pepparkakshjärta som vinkar av mig och snön som faller och smälter.

Ja, nytt år, vintersaga, te och sånt. De ökar min medicinering över telefon, för att få det att försvinna, för att mig att försvinna. Jag frågar dem om CellCept. De säger; inte för alltid, men för några år. Att ta kontroll. Det går inte att ta kontroll. Lupus betyder varg och den kan attackera när som helst. Var är vargen var är vargen? Jag är ju vargen.

Men vi tänder tomtebloss och skrattar. Kysser en minut kvar. Kysser tolvslag. Kysser en minut efter. Det tar aldrig slut och jag rör hans händer. Flyktigt, fladdrande, svävande.

Vi kan väl stanna där? Vi kan väl säga att jag inte måste åka tillbaka? Om jag skriver att vi bor i samma stad så har jag gjort det till sant. Snälla, låt mig lura mig själv. Jag vet inte vad av det här som är mitt liv och vad som inte är det.

1,8

Nytt år. Siffror att skriva fel. Himlen kräktes och luktade svavel. Det var ganska vackert. Jag kunde känt det så mycket mer.

1,9

Röda lakanen ännu en gång. Jag ligger på mage, väntar på hans tunga längs min ryggrad. Hans läppar hittar mitt öra, börjar viska mitt namn. Jag slås i spillror. Det är varsamt, det är heligt, det är en pianoslinga, någonting som känns. Kärleksförklaring efter kärleksförklaring. Han säger mitt namn. Han säger nästan aldrig mitt namn, och nu upprepar han det. Det är en förtrollning. Den där mjuka sagostämman. Det blir så tydligt att jag älskar honom.

Jag är vacker. Han säger det till mig och jag måste tro honom när han använder den rösten. Jag vill inte att den ska försvinna. Så jag är vacker. Men han är rädd för min underarm, dess våldsamma nyansskalor.

Lilla revan är 2,6 centimeter lång. Den börjar läka nu, har blivit mer som en skåra. Tiden går fort. Färgen omkring såret sprider sig därunder plåstret. Jag har ingen kontroll över det, och det skrämmer mig. Skrämmer alla.

Mot slutet är det bara teet som heter Vintersaga och tårar blir lätt som alsolsprit. All snö som kom i november regnade bort direkt, sveptes över gatorna. Nu har vi januari och tejpar över mitt sår för ett halvår framåt, för jag vill inte ha det där ärret som jag inte räknat med. Jag målar hjärtan med glitterlim för att låtsas att kirurgtejpen bara fyller en estetisk funktion. Ibland går det inte att gråta längre. Det är som om tårarna fastnar där i näthinnan; som insekter, väntande på att väven ska brista eller att spindeln ska komma. Universum är ett monster och det kommer att sluka mig hel.

Men det är vackert här inatt när vi är intill. Jag rör hans blonda hår som egentligen har ungefär samma nyans som mitt, fast jag har mörkare, men det är inget som syns nu för jag har försökt utplåna mig själv. Jag färgar sönder och sminkar över och jag har blåmärken, så det syns inte att det är jag. Blodproven, de har fått gräva så djupt för att träffa rätt. Jag kommer också vara hämtad ur heroinsagorna. Huden är blek och tunn och skiftar i blått och lila, grönt och gult. Vi kan inte riktigt känna igen mig.

När jag var liten var jag en annan och jag är fortfarande så liten. Jag undrar hur världen någonsin kunde bli såhär trasig och hur jag hamnade i den. Våra idoler sjunger repeat tills det inte känns längre, tills vi blivit immuna och det är vackert här inatt när det är annat än pojkrumsångest och damm och söndriga tapeter. Han skrev mitt namn och ritade ett skevt hjärta på sin bokhylla. Jag har sett det så många gånger men vet inte alltid om att det handlar om mig. Och han är inte rädd, inte blyg, ingenting. Smala armar runt mig. Jag drar in luft, gäspar efter syre. Det är nytt år nu och han är blond och blåögd och jag är den enda som han haft i sin famn, den enda som han kysst, utom kanske tusen andra innan i hans drömmar. Jag är den enda kärleken som funnits fysiskt och den enda som någonsin älskat honom och jag ska alltid alltid alltid älska honom.