Läkartid. Säger sanningen. Diskuterar Hamlets monolog, hur jag inte kan finna det där mellantinget. Rädslan pendlar långsamt och jag tänker på att vara älskad i sin sjukdom. Sedan tänker jag på alla de vänner som drar sig undan på grund av den. Jag känner mig diskriminerad av det. Sjukdomen en siamesisk tvilling jag försöker skilja från mig själv, snitta bort, men ni ser ingen skillnad på oss, ni ser ingen skillnad.
Ni ser ingen skillnad.
Påståenden om min individ och sedan påståenden om min sjukdom som om det vore ett luftburet virus, som om jag inte gick att ha i möblerade rum. Och när ni ser mig så sällan, när ni ser mig så sällan får den fritt spelrum. Inte konstigt att det räknas då, inte konstigt att det räknas och att jag inte gör det. Jag har inte kraft att dra er tätt intill mig på er väg bort, förstår ni inte det? Att se dig i folkmassan är inte att se dig, förstår du inte det?
Läkarsamtal. Kommer hem med prasslande papper och piller i fickan, så kanske kan ni våga vara nära snart igen. Kanske kan ni våga vara nära. Då.
