Kanske tusen papperstranor hade varit botemedlet, kanske skulle de gjort mig frisk med sina prasslande vingslag. Kanske. Man börjar lätt tro på myter när allt annat sviker. När kroppen först överger själen, och inte tvärtom. Jag kanske inte borde tänkt så mycket på krig och romantiseringar och hur man får flest MVG:n. Jag borde kanske hällt ut mitt te och supit bort min duktighet, mitt självförakt, min ångest och min meningslöshet. Det är så mycket som man borde.
Och min kropp bröts ned i samma takt som löven började ruttna och om jag bara hade orkat skulle jag haft tid nog att vika mig en hel värld i alla tänkbara marmoreringar. Men jag tänkte inte ens på det, att det fanns sådana formler att pröva. Dagarna kom ur ingenting och tillbaka till ingentinget gick de och ingenting lämnade de kvar annat än hopplösheten, rastlösheten och det orkeslösa.
Vinden blåser vart den vill och jag längtar ut med drakarna. Morfar och jag gjorde dem aldrig själva, såg inte detta med att ha den längsta svansen som någonting viktigt. Och vinden ville aldrig blåsa. Vi gjorde skepp, snickrade barkbåtar, som vi tio år senare döper om till piratfartyg, och nu blåser vinden vart den vill och draken jag hade, som var röd och jag minns inte vad mer, ligger skrynklad i en kista på landet och jag hälsar aldrig på honom.
Det var i skolan som vi fick lära oss, i skolan som de berättade om Sadako. Sedan klassens flinka små fingrar, 26 små tranor. Jag hade en vän eller ovän som gjorde det flera gånger bättre än jag, hon fick så mycket rakare, jämnare kanter. Vi brukade tävla om det mesta, och det kändes alltid som om hon vann. Jag har inget här att vinna.
En gång lånade jag boken. Jag plundrade biblioteken strax efter att jag lärt mig att stava mitt namn och det är att erkänna ett nederlag, men jag har fallit ifrån det så mycket nu. Mina nätter är pappersark vita som månen, inte längre en kvällshimmel av trycksvärta att tyda.
Jag gör allting själv nu, mormor. Jag får lov att öppna portarna till andra verkligheter, men nöjer mig när jag har hittat nyckeln till min egen.
Jag minns ingenting av det jag läste, om det hunnit bli hundra sidor eller bara trettiofem. Allt jag vet är papperstranorna, tusentalet, statyn, men jag vet inte var. Jag vet bara att hon var så sjuk. Som jag.
Jag lär mig liljor ikväll, mormor, för jag vill vandra bland körsbärsblommorna, precis som Sadako. Så som det känns när man fortfarande klarar allt. När benen bär. Skymningen med stjärnorna är som en rämnad dominobricka över allt det sköra jag försökt att bygga upp. Jag dricker te i muggen som du gav mig, och här i kvarteret har mina klasskamrater druckit så mycket att de vill att jag ska komma ut och vara med dem. De kanske dansar.
Mormor, det är så enkelt att bli hänsynslöst nedslagen av det här med diagnosen. Släcka alla lampor och lägga sig ner i mörkret och vilja dö. Sekunden innan allt tar slut är så vacker. Man ser det sista rena vita fladdra till när man samlas i all sin existens, brinner för ett ögonblick med en klar, skarp låga. Man slocknar och finns inte mer. Precis som när någon lutar sig fram
och plötsligt tänder eld
på din tunna pappershimmel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar