"the call to arms was never true, I'm medicated, how are you?"

Läkartid. Säger sanningen. Diskuterar Hamlets monolog, hur jag inte kan finna det där mellantinget. Rädslan pendlar långsamt och jag tänker på att vara älskad i sin sjukdom. Sedan tänker jag på alla de vänner som drar sig undan på grund av den. Jag känner mig diskriminerad av det. Sjukdomen en siamesisk tvilling jag försöker skilja från mig själv, snitta bort, men ni ser ingen skillnad på oss, ni ser ingen skillnad.

Ni ser ingen skillnad.

Påståenden om min individ och sedan påståenden om min sjukdom som om det vore ett luftburet virus, som om jag inte gick att ha i möblerade rum. Och när ni ser mig så sällan, när ni ser mig så sällan får den fritt spelrum. Inte konstigt att det räknas då, inte konstigt att det räknas och att jag inte gör det. Jag har inte kraft att dra er tätt intill mig på er väg bort, förstår ni inte det? Att se dig i folkmassan är inte att se dig, förstår du inte det?

Läkarsamtal. Kommer hem med prasslande papper och piller i fickan, så kanske kan ni våga vara nära snart igen. Kanske kan ni våga vara nära. Då.

Demeter

Vi hittade varandra i underjorden igen, och jag är både Demeter och Hades. Gårkvällen möttes vi ovan mark igen och det var vackert att falla in i honom, han i mig. Jag är oftast rädd, men igår sände han mig en sång som påminde om att han faktiskt vill vara med mig. Alltid och alltid.

vaken

att alltid hålla sig vaken för länge, men det gör inget, bara man tänker kärlek.


-  Det gör inget om man bara tänker kärlek.

stannar

Det kan komma tusen krig, så låt dem komma.

Jag stannar hos dig.

Jag stannar hos dig.

Att somna på din arm och vakna med mina om dig, inte veta mycket annat än att vilja vara nära. Att när du slutit dina ögon för kvällen är jag ibland som mest rädd att förlora dig, men jag vet ju. Du är ju där och när den tanken slår mig är den lika storslagen som min kärlek till dig. Att hållas vid liv av någon annans puls, veta att för dig allt och ingenting och att vi var värda mer.

Jag kan inte utan dig och vet att du kan inte utan mig. Det är vi. Det är alltid vi.

Jag stannar hos dig.

isen.

Förlåtelsens rosa ros och ingenting som ändå hjälper. Jag gör vad jag kan och gör jag det inte gör jag om, gör rätt, men när det inte hjälper, när det inte räcker till.

När sagorna bara går ner sig under isen.